Historia

Birgit Håkansson-Nilsson, som bodde i samma lägenhet från 1927 fram till sin bortgång 2017, berättar om bostadsföreningen Standard.

”Det var den några år tidigare startade hyresgästföreningen,
som började utveckla idén med bostadsföreningar. Norrköpings stad gav
byggnadskredit. Medlemmarna betalade en summa i insats och resten av kostnaden
finansierades genom statliga lån.

Vår förening, Bostadsföreningen Standard, bildades 1926 och
var färdig för inflyttning hösten 1927. Vi tyckte det var mycket modernt och
fint med egen toalett och dessutom badrum i källaren. På den tiden innehöll
badrummet en cistern för vatten som värmdes upp genom att man eldade med ved i
underdelen.

I lägenheterna eldade vi också med ved i järnspisel och
kakelugnar. Men det räckte inte för att få det nybyggda huset torrt, utan snart
började fukten förstöra tapeterna på ytterväggarna och så småningom började
vägglöss sprida sig överallt. De hade förmodligen från början följt med en del
gamla möbler vid inflyttningen och sedan förökat sig. På grund av detta blev vi
till slut tvungna att låta cyanväteröka hela huset och att under en tid utrymma
våra lägenheter.

År 1939 inleddes en ny fas i utvecklingen, då centralvärme
och varmvatten installerades. Det gjordes hål i golv och tak och rör drogs
mellan våningarna. Exakt hur lång tid detta pågick vet jag inte men det blev
bra kontakt mellan hantverkarna som jobbade här och de hemmavarande i
lägenheterna. Det vankades både för- och eftermiddagskaffe på olika ställen
hela tiden. Det kändes skönt när det kom värme från elementen och varmvatten
från kranarna och man slapp hugga ved och hämta upp från vedboden i källaren
för att elda. Så fick vi också en större gasspis istället för vedspisen.

I de flesta familjerna fanns det flera barn, säkert ett
tiotal i varje uppgång, så det gick ganska livligt till på gården ibland.
Hörngatan slutade vid Trozelligatan där Södra Förstaden började. Där låg en del
magasin så det var ingen genomfart som nu. Det var heller inte mycket trafik
då, bilar var sällsynta, men det kom förstås en och annan hästskjuts ibland.
Broocmans plan blev som en liten park med gräsmattor och soffor, hagtornsträd
och en stor rundel av stenar med en lyktstolpe i mitten och fylld med sand där
barnen kunde hålla till och leka. Senare anlades spårvägen och linje 2 genom
vår lilla park så då försvann våra parksoffor och lekplatsen. Det finns dock
några hagtornsträd (ersattes under 2017 av andra träd. reds. anm.) och ett par
gräsplättar kvar som minner oss om forna tider.

I huset fanns två affärer. En mjölkaffär där vi kunde köpa
halvöres kola och chokladbitar och i tobaksaffären hämtade vi tidningen som vi
prenumererade på. Mjölkaffärer fanns i varje hus och Konsum hade speceriaffär i
kvarteret Kalven på andra sidan gatan. O.J:s köttaffär låg om hörnet på
Trozelligatan i samma kvarter.

I huset fanns en gårdskarl som sopade och krattade gården
och skottade snö och höll sträng ordning på alla oss barn som ibland råkade
hamna på gräsmattor eller hade en del hyss för oss. På gården bar vi hinkar med
vatten från pumpen och gjorde skridskobana. Snögubbar och snölyktor stod också
tätt när snön var kram. ”